Året fortsätter m en del motgångar...

Va ju meningen att jag & Elsa skulle fara till Ö-vik på lördagen. M skulle vara barnvakt medans jag fick en ensam tid med mina goda vänner. Äta god mat ute för att sedan gå på Idol, där biljetterna va beställda å köpta sen en tid tillbaka!

Bara koppla av & ta de lungt! För att sedan på söndagen fara till Tjäl för att åka skoter!

Men så vart de inte alls, "Skoterkläderna" glömde jag uppe i stugan å de skulle bli omväg att fara dit först... Bilen krånglade m kylaren (inte ovanligt när de gäller mig tydligen)

Elsa varit väldigt trött å har inte velat äta något knappt ersättning el välling...

Sen åkte ju några familjemedlemmar på magsjukan SÅ bara de gjorde att man inte kände för att åka..

Dels för att om man bär på smitta vore ju de dumt att fara å smitta ner vännerna mf Eller att jag själv skulle få de när man kom dit...

Så de fick bli hemma, tråkigt men vad skulle jag göra :(

Sen sitter jag här nu å farfar är i mina tankar vilket han ha varit hela tiden...

Varför han? Man har ju alltid (iaf jag) kännt att han kommer alltid att finnas, jämt jämt till man själv blir gammal...

Visst han såg inget alls nu men han va alltid klar i huvudet ingen tendens till dement el dylikt.. Lite glömsk men vem fasen e inte de!? Han kunde alla namn på personalen som tog hand om honom & de va många!

Älskar min farfar såå mkt, han kommer alltid att finns i mitt hjärta!

Meen nu är han hos sin älskade & våra andra som vi håller kär där på andra sidan!

Men de e tungt så oerhört tungt...

Glad som har mina vänner & min familj!

Denna dikt tillängnar jag dig farfar:

Du var vår lycka, vår rikedom
Nu har du gått, min hand är tom
Nu viskar jag de orden
De vackraste jag vet

Du var mitt allt på jorden
mitt allt i evighet
Ensam i bräcklig farkost
fann du din egen hamn
Må du oss ändå följa
tryggt i en ängels famn